Gutefåret

Rasena gutefår är ett ursprungligt svenskt lantrasfår. Förr benämndes dessa får behornade utegångsfår och hornfår, ”hånnlambi”.

Bevarandearbetet startade kring 1920 när Edward Graelert insamlade ett tjugotal behornade tackor. Redan då hade de behornade tackorna blivit mycket ovanliga. Först omkring 1940 fick rasens hotade situation större uppmärksamhet. Kring 1950 fanns fyra ursprungsbesättningar. Av dessa ursprungsbesättningar finns i dag endast besättningen på Lilla Karlsö kvar. Lilla Karlsö betraktas i dag som rasen Gutefårets "hemort".

Utan de insatser som gjordes av Edward Graelert och senare av Konrad Hellsing hade rasen sannolikt inte funnits kvar i dag.

Utan de sabotage med inkorsningar som gjorts hade rasen kunnat vara säkrad i dag. I olika omgångar har djurägare nämligen korsat gutefår med andra raser. Korsningar har skett med bl.a. jacobfår, gotlandsfår, finullsfår och texel. Antalet behornade får är många i dag, men på grund av korsningsaveln är troligen bara en minoritet av dessa"gutefår" rasrena ättlingar till de ursprungligt räddade ”hornfåren”. Antalet "äkta" Gutefår har beräknats till cirka 2000 djur.

Baggar, gutefår: Till vänster 6 månader, mitten 5 år. Till höger tacka.

Beskrivning av rasen
Det finns ingen rasstandard för gutefåret. Detta är viktigt, eftersom en standard leder till en likriktning av fårens utseenden och motverkar bevarandet av rasens ineboende mångfald och variation.

Gutefåret har många primitiva drag t ex manhår och dödhår och rasen kännetecknas av att både baggar och tackor har två välutvecklade horn. Har de inte horn så har det skett korsning med annan ras.

Pälsen består av täckhår och bottenull med riklig förekomst av manhår och dödhår. Täckhår, manhår och dödhår är alla ombildade stickelhår. På huvudet och nedre delen av benen finns korta, raka stickelhår. På huvudet förekommer sällan lång, lockig ull. Hos baggarna finns i regel en kraftig krage av manhår, som oftast är svarta. Under halsen bildar denna man eller krage ett skägg i varierande färg. Hos tackorna är manen mindre utvecklad.

Ullens färg varierar över hela gråskalan med oftast vitgrå bottenfärg. Helt svarta och nästan helt vita får förekommer. "Köttrasvit" färg förekommer dock inte på renrasiga gutefår, inte heller moritfärgade.

På huvud och ben finns ofta en del rödgula (rådjursfärgade) stickelhår. På huvudet förekommer ibland vita tecken till exempel krona, bläs eller stjärn.

Till höger kan du läsa en skrift om gutefårens pälsfärger!

Viktigast är karaktärer man inte kan se; En lantras karaktäriseras bl.a av att
• väl anpassade till miljöförhållandena på viss lokal
• variabelt utseende
• anpassade att tillvarata foder på lågavkastande fodermarker - läs pdf-fil om naturbetet på Lilla Karlsö till höger.
• goda moderegenskaper

Det är från de gamla lantraserna man kunnat avla fram t ex finullsfår och det lockiga pälsfåret, några av alla de anlag som funnits "dolt" hos lantrasen. Bevarandearbetet bör därför inte inrikta sig på utseendet, utan i första hand försäkra sig om "äktheten" genom att registrera samtliga djur, både tackor och baggar. Avel för att uppnå någon fastställd rasstandard eller förbättra olika egenskaper motverkar bevarandearbetet.

 

 

Mer information om Gutefåret: klicka här för att komma till gutefåren på Lilla Karlsös


Avelsplan för Gutefår