|
En nygammal virussjukdom
Maedi visna är en allvarlig virussjukdom hos får som
orsakar tradgedier hos djurägare och medför ekonomiska
påfrestningar för fårhållningen. Den kan
också hota bevarandet av gutefårets genetiska mångfald.
Sjukdomen påvisades första gången i Sverige 1974
vid en rutinbesiktning på slakterier. Men inget gjordes för
att bekämpa sjukdomen då. En slumpmässig test vid
slakterierna i slutet av 1980-talet visade att nästan var tionde
fårbesättning då var smittad och att därmed
sjukdomen fått en allvarlig spridning. Först ytterligare
flera år senare, 1993, startade arbetet med att bemästra
sjukdomen. Det tog alltså omkring tjugo år innan myndigheter
och djurorganisationer gjorde något för att begränsa
spridningen av en av de värsta sjukdomar som kan drabba fårbesättningar.
Tänk om något gjorts redan på 1970-talet ! Även
in på 1990-talet var det många som inte tog problemet
på allvar. När jag själv hade kontakt med ansvariga
myndigheter vid denna tid fick jag beskedet att sjukdomen inte var
något problem; "Man fick möjligen slakta ut en del
tackor vid lite yngre åldrar än normalt".
Maedi visna är ingen ny sjukdom. Första gången den
beskrevs lär ha varit i Sydafrika 1915. De isländska fåren
smittades på 1930-talet från importerade tyska karakulfår.
För att bli kvitt sjukdomen på Island genomfördes
där ett omfattande saneringsprogram med utslaktning av mer
än 60 % av alla får på ön under en tjugoårsperiod
!
Olika former av viruset finns spritt hos får över hela
världen utom i Australien och på Nya Zeeland och numer
inte heller på Island. Spridningen bland får inom de
olika länderna varierar. I USA finns uppgifter om att 26 %
av alla får är smittade.
Maedi visna orsakas av ett virus som tillhör familjen Retrovirus
och släktet Lentivirus. Det säger inte så mycket
för den som inte är expert, men det är en besvärlig
grupp virus som ofta ändrar karaktär, muterar. De genetiska
skillnaderna hos olika virusstammar och även fårrasernas
genetiska skillnader gör att sjukdomen lokalt får olika
förlopp. I Europa anses Texel vara mest känsligt och Ile
de France (korsning mellan leichester och rambouillet) minst känsligt.
Några uppgifter om olikheter eller känslighet hos de
svenska fåren har jag inte hittat. Närbesläktade
virus orsakar liknande sjukdomar hos bl a get, häst, nötkreatur,
katt, apa och människa (HIV). Namnet maedi visna (MV) kommer
från det isländska namnet "maedi" (= andnöd)
och "visna" (= hopskrumpning) och beskriver olika sjukdomsbilder.
I USA benämns sjukdomen OPP (ovine progressive pneumonia).
Strax efter att ett får blivit smittat blir det bara infektion
i ett mindre antal celler. Därefter avstannar virusets aktivitet.
Då kan det inte upptäckas av fårets immunförsvar
och inte heller av olika testmetoder. Efter att ha "vilat"
en tid, ibland i flera år blir viruset åter aktivt och
sprider sig i kroppen. Först då kan man se synliga yttre
sjukdomssymptom. Det är detta som gör sjukdomen så
svår att upptäcka på ett tidigt stadium. Eftersom
viruset angriper olika organ i fårkroppen kan sjukdomen yttra
sig på olika sätt. Vanligast är att fåren
magrar och att de får svårt att andas eftersom lungvävnaden
angrips. Lungorna kan under detta stadium bli flera kilo tyngre
än normalt. Andra mer diffusa symptom kan vara hög lammdödlighet
och dålig tillväxt. Beträffande vad som händer
i kroppen och kliniska symptom hänvisas till annan litteratur.
Har man magra djur eller dålig lammtillväxt är det
därför befogat att testa djuren. I dagsläget bör
dock samtliga fårbesättningar ansluta sig till kontrollprogrammet
även om man inte ser tecken på smitta. Det är lika
viktigt att veta att fåren är fria från smitta
som att veta om de är smittade.
Olika testmetoder
Men MV-testet är komplicerat. Att isolera själva viruset
som rutinåtgärd är nästan omöjligt. Det
är svårt att upptäcka ett virus och detta virus
kunde identifieras första gången 1957 trots att sjukdomen
då varit känd länge. Vid obduktion studerar veterinären
istället vävnadsförändringar hos djuren som
indikerar sjukdomen. På levande djur kan man ta vävnadsprov
eller blodprov för att se om det finns antikroppar i blodet.
Antikroppar bildas när den egna vävnaden får kontakt
med viruset. Förekomsten av antikroppar är därför
ett bevis på att djuret är smittat. I vanliga fall innebär
förekomst av antikroppar att djuret också fått
immunitet mot sjukdomen, men så är inte fallet med maedi
visna. Djuren blir aldrig immuna! Förhållandet är
likartat för närbesläktade virustyper som drabbar
andra djurarter.
Det finns olika metoder att testa om ett får är smittat.
Metoderna har olika säkerhet och kostnaderna för att genomföra
analyserna varierar. I Sverige används AGID-test rutinmässigt
(Agar Gel Immun Diffusion). Det tycks vara den vanligaste metoden
även utomlands. Den svenska MV-ledningen anser att detta är
den säkraste metoden. Det är också den billigaste
metoden. Men en stor nackdel med metoden är att man inte helt
kan lita på resulaten. Ett JA innebär att djuret är
smittat men ett NEJ innebär att djuret kan vara friskt men
också att det kan vara smittat, men att mätbara mängder
antikroppar ännu inte produceras. En annan osäkerhet är
att själva analysen av blodproverna kräver mycket stor
vana och kunnande hos den personal som utför analyserna. Det
gäller att upptäcka antikropparna bland allt annat som
finns på testplattorna. Utomlands, då fårägaren
ofta måste betala analyserna själv, rekommenderas att
han testar laboratorierna genom att skicka dubbelprover till olika
laboratorier innan han väljer vilket laboratorium som ska får
göra testerna. I Sverige sker testerna på statens veterinärmedicinska
anstalt (SVA). I avtalet med SVA ingår att de testar sin metod
mot andra laboratorier. Men MV-ledningen har ingen insyn i detta.
Dubbelprover skickas bara om SVA hittar enstaka tecken på
virus där det inte bör finnas något. Detta sker
enligt uppgift ca 10 gånger per år.
Även om man inte hittar några antikroppar i blodet med
AGID-test så kan alltså djuret vara smittat eftersom
viruset är så oberäkneligt. Viruset kan gömma
sig för imunförsvaret och då kan kroppen inte bilda
antikroppar. Produktionen av mätbara mängder antikroppar
börjar tidigast ca ett år efter en infektion, därför
hittar man sällan antikroppar hos yngre får. Men även
hos smittade äldre djur kan det ibland vara svårt att
hitta antikroppar därför att det bildats antikroppar i
så liten omfattning att de inte går att upptäcka
med de mätmetoder som finns. Problemet kompliceras ytterligare
av att enstaka smittade djur aldrig bildar så mycket antikroppar
att de någonsin blir mätbara. Generellt gäller dessutom
att prover som tas under lamningsperioden ger missvisande resultat.
En tid före och efter lamningen minskar nämligen mängden
antikroppar i tackans blod till så låga nivåer
att man inte kan hitta dem vid analys. Vid denna tid ansamlas antikropparna
istället i råmjölken. Enligt instruktionerna ska
MV-prov inte tas på tackor en månad före och en
månad efter lamningen. Men några (både besättningsägare
och veterinärer) har nog uppfattat att denna regel är
till för att man inte ska stressa tackorna och att prov kunnat
tas om det skedde under lugna förhållanden. Jag har inte
kunnat hitta någon information om det verkliga skälet
i anvisningarna för MV-programmet och inte heller kunnat få
den upplysningen från veterinärer jag rådfrågat.
Hur många besättningsprov sker under februari - juni
? Motivet till "en-månads regeln" måste bli
tydligt och frågan är också om det vore motiverat
med två månader för att höja säkerheten.
I utländsk litteratur anses en annan metod, ELISA-vävnadstest
(Enzyme Linked Immuno Sorbent Assay), vara en betydligt bättre
och säkrare metod, men den är också mycket dyrare
att utföra. Metoden är egentligen inte en utan flera olika
metoder och forskning pågår för att förbättra
dem. Med dessa metoder kan smitta upptäckas redan två
veckor efter att djuret infekterats. Tyvärr är flera varianter
av denna metod inte heller helt säkra, bl a kan de ibland indikera
smitta som inte finns. Om man använde ELISA-metoden skulle
dock programmet kunna få mer karaktär av ett "utrotningsprogram"
jämfört med det kontrollprogram det är nu.
Jag vill dock betona att jag inte har någon grund för
att ifrågasätta eller kritisera vare sig valet av analysmetod
eller det sätt på vilket analyserna görs på
laboratorier i det svenska MV-programmet. Däremot anser jag
att det är viktigt att vi fårägare, fårorganisationer
och alla som deltar i kontrollprogrammet ges mer information om
sjukdomen och därmed även får ökat kunskap
om brister, svårigheter och risker med metodiken och att det
fortlöpande sker en prövning av bästa teknik.
Enligt MV-ledningen pågår forskning för att hitta
en analysmetod av fårmjölk. Det pågår även
visst arbete med att ta fram ett vaccin. Men i litteraturen går
meningarna isär om möjligheterna att få fram ett
vaccin. Vissa forskare är positiva andra anser att virusets
förmåga att ständigt skifta skepnad omöjliggör
ett vaccin.
I stallar och ligghallar sprids
smittan lättare
Den vanligaste smittvägen för maedi visna sker genom infekterad
råmjölk/mjölk från tackor till de diande lammen.
En annan spridningsväg är genom noskontakt eller liknande
droppinfektion. Smittspridningen underlättas om fåren
trängs samman i utrymmen, t ex i en varm, fuktig lada eller
ligghall och vid trängseln kring vattenhoar och saltstenar.
Smitta kan även spridas utomhus men risken är liten när
djuren går utomhus på stora ytor.
Maedi visna tycks däremot inte vara mer smittsam än andra
sjukdomar. Viruset sprids inte genom gödsel eller urin eller
vid normal betesgång. Spridningen i en besättning går
långsamt från tackor till lamm genom råmjölk.
Ett betydligt snabbare förlopp kan dock inträffar i en
besättning om man har en bagge som får gå i tackflocken
för att kontrollera omlöpare, eftersom han då ständigt
går runt och "snufsar" på tackorna. Om några
tackor är smittade är risken stor att baggen sprider smittan
till de friska djuren. I en besättning med bara några
enstaka smittade tackor kan baggen på kort tid överföra
smittan till hela flocken. På motsvarande sätt kan även
en smittad bagge på några år smitta ner en hel
besättning. Viruset sprids dock inte vid parningen utan genom
baggens noskontakt.
Sanering
Inom kontrollprogrammet tillåts man sanera en smittad besättning
om högst 10 procent av djuren är smittade. Det visar att
man ser allvarligt på smittspridningen och betraktar sanering
som sämre allternativ än utslaktning. Det som emellertid
avgör möjligheterna att sanera en smittad besättning
är hur smittbilden i besättningen ser ut. Om ett fåtal
äldre tackor är smittade och samtidigt dessa är mödrar
till resten av besättningen kan det vara omöjligt att
genomföra en traditionell sanering även om testerna bara
påvisat antikroppar hos några procent av tackorna. Däremot
kan det vara möjligt att framgångsrikt sanera en besättning
med betydligt större smittspridning än 10 procent under
förutsättning att det friska djuren inte är släkt
på moderslinjen med de sjuka. Glädjande nog finns det
också okonventionella saneringsmetoder. Det finns exempel
på att det går att sanera en smittad besättning
genom att ta bort de nyfödda lammen vid födseln, innan
tackan hinner slicka på dem. Problemet är att man får
föda upp en mängd flasklamm. Lammen smittas inte i livmodern
utan först genom tackans slickande och främst med råmjölken.
Det finns en minimal risk att ett lamm kan smittas i livmodern vid
inflammationer som skadat moderkakan och förorsakat läckage,
men den risken är mycket liten. Denna metod borde vara intressant
för gutefårägarna eftersom den saneringsmetoden
även bevarar den genetiska särart som finns i just den
MV-smittade besättningen.
Björn Hjernquist
|
